What about Janne?

Ja, nu har jag varit borta ett väldigt långt tag, utan internet, så därför har jag inte kunnat blogga. Men nu är jag hemma igen och kan fortsätta med mitt bloggande! Men i detta inlägg tänker jag inte gå in på detaljer hur resan var, utan jag ska berätta om tävlingen som denna resa avslutades med.

Detta blev då min sista tävling för SUMSIM, som är en tävling för ungdomar från 17 och yngre. För att få vara med på den tävlingen måste man klara en tid, kvaltid, och det är inte det enklaste! Så, igår var då min sista chans att kvala och det var på ett extra lopp. Innan hade jag simmat 200 medley och 50 br som inte gick så vidare bra. Men efter att ha laddat om var jag rättså taggad för att simma mitt 200 br lopp. Jag var 6 sek från kvaltiden, trodde jag. Istället var jag 4 sek ifrån och jag kan säga att om jag hade vetat det, hade jag inte suttit här utan att ha kvalat. När jag simmade mitt lopp tänkte jag som min tänare sagt, öppna första 50:an avslappnat. Den andra ska du trycka på med benen. Den tredje accelererar du och den sista ger du allt! Vid 100m trodde jag att jag öppnade på 1.26, det känndes verkligen så! Men istället öppnade jag på 1.23, vilket är väldigt bra. Men eftersom jag trodde att jag öppnade 3 sekunder långsammare kan man säga att jag "gav upp". Det känndes som jag var förlångt ifrån för att klara det. När jag sedan går i mål med en tid på 2.56 och min SSS-tränare kommer fram till mig och säger att jag var 2 sekunder ifrån, då sprack allting. Jag förstår inte varför jag förstörde för mig själv och gav upp när jag hade chansen och var så nära! Jag ska alltid göra så, jag ger mig själv aldrig chansen och kämpar in i det sista, jag tänker alltid, det är ingen idé, du är inte så bra att du klarar det. Men jag är ju så bra, det vet jag innerst inne, men jag ger aldrig mig själv chansen att visa det. Bara på träningen ibland. Men ibland är för sällan, ibland måste bli nästan hela tiden och det ska jag se till att ändra på i höst. I höst ska jag verkligen satsa på simningen och ta vara på varje träningspass och träna på min teknik och sluta att slarva. Jag vet att jag har en lång resa framför mig, men jag har redan kommit en bit på vägen sedan jag började simma med Bollnäs SS. Mina simvänner har lärt mig mycket och min tränare också.

Det känns som jag nu har vaknat upp och kan sätta mål i min simning, som jag inte kunde förut. Jag vet inte varför, men jag tror det är för att jag inte ville känna mig pressad eller göra mig själv besviken om jag inte klarade det. Men efter den här resan och resultatet på tävlingen så har jag förstått att det är mycket värre att göra sig själv besviken när man vet att man kan, än att göra sig besviken att man inte klarar en tid och har tränat hårt för att klara den.

Haha, vet mycket text att läsa, men ta det med en nypa salt, som jag fick göra med min förlust.